3. En lila hibiskus vissnar aldrig
På sidan 272, precis i slutet av boken beskrivs det genom brev hur faster Ifeoma och hennes familj som flyttade till USA har det. Fastern, som sökte visum på grund av att hon förlorat sitt jobb på universitetet i Nsukka som följd av studentupproren och ett korrupt styre bor med familjen i USA. De berättar om det billiga brödet och om betydligt djupare ämnen som att hon nu inser hur mycket hon hade i Nigeria.
“Det har så klart aldrig varit strömavbrott och det rinner varmt vatten ur kranen, men vi skrattar inte längre, skriver hon, vi har inte tid att skratta, för vi träffas knappt.” Detta citat fångade mig och är något som jag gått runt och tänkt på. Det visar så starkt att bara för att ens levnadsstandard är högre behöver det inte automatiskt betyda att en faktiskt är lyckligare. Kambili och Jaja levde ett rikt men ack så olyckligt liv, medan Ifeoma och hennes familj inte hade det alls lika bra ställt ständigt skrattade. Hemma hos Kambili var det strikta regler och knappt något skratt alls. Det går att räkna på fingrarna hur många gånger det beskrivs att hon skrattar, ler eller ens antyder till att vara glad. Meningen som citerades är så stark enligt mig då den visar sambandet mellan ökat välstånd och olycka. Familjen har det förmodligen bättre finansiellt i USA, men sämre på andra sätt.
Jag tror att författaren vill förmedla buskap om hur det är att växa upp i Nigeria och hur ett vanligt liv där kan se ut. Tyvärr så är de flesta böcker liksom filmer gjorda av vita personer som berättar sina egna historier ur sitt egna vita perspektiv på saker och ting. Lila hibiskus handlar om rasifierade personer och deras uppväxt samt hur vita personer i Nigeria ser på dem, som bland annat missionärer. Denna bok är viktig i den mening att läsaren får förståelse om nigeriansk kultur och problem som kan finnas där. Budskapet förmedlas om att rasismen och tankesättet att vita är smartare än rasifierade inte hör hemma i Nigeria, eller någon annanstans i världen för den delen.
Hon förmedlar denna viktiga historia som även synliggör våld i nära relationer och visa allt det där som händer bakom fasader i de finaste rummen. Att folk som har fint rykte och fin fasad kan vara helt ruttna inuti. Författaren skriver även om kärleken och att få upptäcka allt det härliga i livet för första gången. Det är så fint att läsa om hur Kambili och Jaja mår efter att ha bort hos Ifeoma i två veckor och hur de lär sig ha kul och släppa alla regler som Papa har satt upp.
Denna bok är en av de bästa böcker jag läst, så jag skulle absolut rekommendera denna roman till vem som helst. Det bästa med romanen är att den tar upp nya perspektiv som göms undan i massmedia och populärkulturen. Jag anser även att boken är viktig då den tar upp patriarkalt styre i hemmet och hur en bestämmande och våldsam fader kan påverka en hel familj. Eftersom det är såpass viktigt att motverka dess problem behövs det kunskap och kunskapen kan fås genom att läsa andras upplevelser och få problemen beskrivna för en.
