2. Språkets styrka för flickor med starka perspektiv
Språket fyller sitt syfte i denna berättelse. Efter som Ngozi Adichie beskriver en kultur som för många andra är främmande måste språket vara beskrivande så att läsaren förstår. Det som utmärker språket i just denna bok är användandet av orden på igbo. När personerna i boken har dialoger med varandra eller tänker för sig själva finns ofta ord på igbo mer. Genom att ha med vardagliga ord på igbo gör att berättelsen blir mer verklighetstrogen och historien känns mycket mer äkta. Nedanstående visas ett citat som smakprov på hur språket är genomgående boken. Det är en dialog i skolan mellan Kambili och Ezinne, en av de få flickor som pratar med henne.
”Jag ville säga tack för att du inte skrattar åt mig och kallar mig »fisförnäm« som alla de andra tjejerna gjorde, men jag fick inte ur mig något annat än: »Reste du utomlands?«
Ezinne skrattade. »Jag? O di egwu. Det är såna som du och Gabriella och Chinwe som reser bort, såna som har rika föräldrar. Jag åkte bara till byn för att hälsa på farmor.«
»Åh, jaha«, sa jag.” s. 50
Berättarperspektivet är i jag-form och ur huvudpersonen Kambilis perspektiv. De andra karaktärerna som Mama, Papa, Jaja och Sisi benämns ofta vilket tyder på att de lever nära varandra. Hon delar med sig av sitt liv och skildrar utanförskapet i skolan och de extremt höga kraven hon har på sig hemifrån på ett väldigt fint vis. Att det är i jag-form gör att det är enkelt att leva sig in i hennes berättelse. Historien blir närmare än själv än om det hade varit i tredje person, där kopplingen till jaget inte alls är lika starkt.
Som nämnt i tidigare stycke har boken flera teman som tydligt beskrivs. Alla teman visas såklart genom protagonistens perspektiv. Utanförskap i skolan, prestationshets, fattigdom, korruption och familjeproblem är exempel på teman som tas upp. Det som inte får glömmas bort är att det är genom en ekonomiskt privilegierad persons ögon med en fader med kontakter. Även om fattigdom och korruption nom politiken tas upp påverkar det automatiskt inte huvudpersonen.
Kopplat till temat fattigdom fastnade jag för ett motiv som beskriver hur små flickor går mellan bilar i slitna linnen för att sälja frukt och troligtvis sig själva också. Anledningen till att detta citat är så bra är för att det visar den starka sammankopplingen mellan fattigdom och prostitution och hur det ses ner på från en privilegierad blick och även vad klasskillnader och utsatthet tvingar folk till att göra. Det visar hur huvudpersonen och dess familj har för åsikter och synsätt på världen.
”Gatuförsäljare kastade sig över bilen i flock och tryckte in hårdkokta ägg, rostade cashewnötter, vattenflaskor, bröd, okpa och agidi genom alla bilfönstren, medan de ropade: »Köp av mig, åh, jag ska sälja bra till dig.« Eller: »Titta på mig, jag är den du letar efter.«” s. 55
Karaktären jag fastnat mest för är huvudpersonen. Sättet hon ser på livet och hur hon beskriver sin problematiska vardag som dotter till en av Nigerias mest ansedda män är så fint och rörande att det inte går att inte älska henne. Hon är såklart formad av sin omgivning, med en hjärna som vem som helst skulle vilja ha. Jag känner ett starkt band till henne och lever mig in i hennes vardag på ett sett som jag faktiskt inte brukar göra. Jag vet inte om det har något med Ngozi Adichies fantastiska sätt att skriva på, om det är en annorlunda historia eller om jag bara känner känslomässig koppling av någon annan anledning.
